|
Britt Hetta har haft storstädning hemma ser jag. Slänger saker
omkring sig och en sko kom seglandes över fälten från
Uppsala. Hon skyller förståss på Krummi, jag har nämligen
varit där och satt på tappskor på honom förr.
Detta ger mig ett utmärkt tillfälle att lufta lite idéer och tankar kring vad det är vi håller på med egentligen. Jag tror det är nyttigt för själen att ha något att vara fanatisk över, glädjas över och bekymras över. Detta med vilken ordning våra hästar sätter sina hovar ned i backen är ju verkligen livsviktigt det kan ju vem som helst förstå. Problemet är att hästarna inte riktigt verkar ta det hela på allvar. De kan ibland klappra omkring lite hur som helst. En kort presentation av mig själv. Hästtokig sedan barnsben, islandshästägare sedan 20 år tillbaka nu till sommaren. Intresserad av tävlingar och varit domare länge, länge……Är inblandad i sport-Sverige på många olika sätt och också aktiv internationellt. Jag undrar ibland varför folk tycker att det är så roligt med gångarter. Jag tänkte här berätta varför jag tycker att det är så spännande. En förutsättning är givetvis att man verkligen tycker om hästar. Visst kan vilken "Svensson" som helst titta på t.ex. Grand Prix dressyr med stora hästar och förundras och förtjusas men de har inget intresse av att sitta någon längre stund. Desto mer man kan desto mer intressant blir det och desto mer beundrar man det man ser, alternativt kritiserar. Hur reagerar en "Svensson" på en Islandshästtävling? Även i en SM final tittar den oinvigde på alla ben som far åt alla håll, manar som flyger och vidgade näsborrar. Inte ens storehästryttare begriper annat än möjligtvis skritten. I december på Globen vid de stora hästtävlingarna stod jag vid Islandshästmontern och tittade på VM videon ett tag. A-final i tölt och en imponerande sekvens med tempoökningar visades. Bakom mig stannade två , förmodligen hästkunniga personer, och säger:" Äh… ser ju ut som om dom snabbspolar filmen". Ointresset verkligen flödade och de stannade knappt upp utan vandrade vidare. Jag tror att ett av de största problemen med vår sport är att man måste vara så insatt för att förstå något. Mycket insatt. Det sporrar dessbättre oss drabbade att ständigt försöka lära oss mera. För att återvända till första frågan stärks min uppfattning mer och mer om att man måste kunna en del och förstå sig på hästar för att till fullo intressera sig för gångarter. För att en rörelse ska vara riktigt njutbar oavsett om man sitter på hästen eller står på backen och tittar, måste hästen sinnestillstånd och utstrålning vara det rätta. Är det dessutom en häst som begåvats med talang för stora och mjuka rörelser blir upplevelsen total. Även den mer normal hästen är intressant. Hästens personliga utstrålning, utbildning och rörelsemönster är något som ständigt kan utvecklas. Kan vara i både positiv och negativ riktning förståss. Men kärnan i det hela är att förstå sig på hästen. Detta är inte alltid så lätt. Vi kan också se ökat intresse för ledarskaps- och horsemanshipkurser. Tyvärr räcker det inte, man måste utveckla sin ridning och förmåga att utbilda sin häst också. Allt detta är oerhört spännande. Man kan också se trender i fokusering på utrustning allt från bett och sadlar till formen på stigbyglarna. Naturligtvis vill alla ryttare ha det som är mest bekvämt och rätt för sin häst men det är ändå den som håller i tyglarna och sitter i sadeln som är det avgörande. Jag kan inte undvika att lägga in domaraspekter i allt detta. Jag har ju varit aktiv domare i 17 år nu och följt den otroliga utveckling som sporten genomgått. Att försöka sig på att värdera allt det man ser till en poäng kan ju i det närmaste betraktas som vanvett alternativt imbecillt. Det har skett en stor ökning av antalet tävlande på Islandshästtävlingar. Trots att det är en bedömningssport där det dessutom är två individer som ska dela på samma poäng. Ryttaren och hästen. Men det finns inget annat sätt att mäta prestationen och det gäller ju samma sak för många andra tävlingar med hästar. Ja, att man väljer att tävla kan man i alla fall förstå, det är roligt och man kan ju faktiskt också vinna. Frågan är varför någon väljer att stå att bedöma det hela. Personligen har jag blivit anklagad för att lida av förutom
inkompetens och alla möjliga psykiska ohälsotillstånd,
även haft slängar av idioti och blindhet. Jag ska inte påstå
att alla dessa människor har haft fel, vi lider väl alla av
några åkommor. Jag har haft förmånen att representera Sverige vid flera tillfällen på VM som domare och så även i fjol. Aldrig har jag varit så glad över att slippa döma en gren som när jag stod utanför och tittade på den trassliga töltfinalen. En häst hoppar av banan (i och för sig inte så svårdömt under förutsättning att man ser det), en häst tappar en sko och börjar skritta efter halva ökade tölten, en stannar och hoppar jämfota lite då och då och en blöder i munnen. En sköter sig normalt men samtliga var fullständigt utmattade eftersom det blev något fel på varvräknandet. Det kan vara måtta med spänning också. Apropå tappade skor så tror jag slänger iväg den jag fick dimpande ner här hos mig. Åt Björklige över skogen härifrån borde jag nå. Hoppas Inga Saxunger hinner ducka.
|