En domares vardag

Utbrändhet light

Tältfinal

10.0

Det stora gråtpartyt

Den största lyckan hos en domare är att se ryttare bli glada över sin poäng. Detta nämner jag vid flera tillfällen här och kan aldrig påpekas tillräckligt. Börjar ryttaren dessutom gråta då är det helkört. Då börjar jag också gråta.
På ett Svenskt Mästerskap inträffade detta. De domare som missade denna höjdpunkt tycker jag synd om. De som inte vill döma dressyr får skylla sig själva. Anne Fornstedt och jag dömde dressyr och vi grät så tårarna sprutade. När vi såg att den andre såg att vi grät blev vi först så generade över att gråta PÅ DRESSYR att vi försökte dölja det. När vi sen märkte att den andre också grät då började vi tokfnissa och gråta ännu mera. Varför vi grät. Jo det var en ryttare som red så bra och blev så lycklig över sina poäng att hon .....ja vadå tror ni....började gråta förstås. + bror som också grät...(storebror och så gulligt) + mamma o pappa (pappa försökte att låta bli) . Ja sällan har det gråtits så mycket på ett SM. Och aldrig förr på dressyren.
En sann upplevelse att minnas. Det stora gråtpartyt.

Vad gör egentligen domarna hela dagarna???

Att vara domare internationellt ger vissa förpliktelser. Representerar man Sverige på NM eller VM skall man vara klädd ungefär så här. Varken Anne Fornstedt eller jag är scarves-kvinnor i vanliga fall. Efter fem dagar är man inkörd. Snudd på beroende…….

Att döma stora mästerskap som Nordiska innebär inte alltid att man får sätta höga poäng...

... men ofta

2002 var inte någon lätt match. Efter 10 timmars tölt-uttagning (först T2 och sedan T1) är man inte helt alert får väl erkännas. Poängen kanske inte blir så tokiga trots allt men nivån på pratet mellan ekipagen sjunker till otroliga bottennivåer. Tur att ingen hör oss är ofta återkommande inlägg. Betalar ni Åsa Nevander eller Miriam Horn som var våra sekreterare på denna tillställning, tillräckligt bra kanske de kan skvallra. Förhoppningsvis har de förträngt det hela.
Ni ska inte tro att man får ledigt efter 10 timmar tölt. Då är det dags för två timmar stilpass. Anne och jag är nu så fnissiga och trötta att ingen skulle ta oss för domare om det inte vore för stassen.
Det blev väldigt långa mellanrum mellan starterna av och till i stilpassen. Vi satt och brydde våra hjärnor med det faktum att det hade varit ovanligt många hästar med travtaktsproblem i T1 uttagningen. Vi kallade evenemanget för de tre T-na. Tio-Timmar-Travtaktstölt. Lite överdrivet kanske men vi var inte så petiga med tidsangivelsen. Vi hade dessutom roat oss med limirikar i slutstriden. Själv är jag barnsligt förtjust i denna uttrycksform och till de som inte läst Hasse o Tages limiriksamling kan jag bara säga: Ni har en underbar stund att se fram emot.
Nåja, skam den som ger sig tänkte jag. Får väl göra en egen limirik i väntan på nästa häst i den stillastående stilpassen. Som ni kanske sett på bilderna fick vi väldigt fina men opraktiska kurer att sitta i. Följande ramsa kom till mitt sinne.

Det satt två flickor i kuren
Som ej hade rätta turen
Ett 10-timmars pass
Med travtakt straff
Så valde de nog hellre buren

Ingen äkta limirik som synes. Pass o straff är ej äkta rim men vad kan man vänta sig kl. 20.10 på kvällen. Töltpasset gick vi på kl.8.00.

Vem kan påstå att det inte är roligt att vara domare????

Att stå ut

Hur står ni ut? Att ni orkar? Fryser ni inte? Är ni blöta? Det måste ju vara stekande hett där ute! Många frågor finns att besvara för en domare. Det är inte alltid man kan svara på allt men jag tänkte försöka förklara vad som driver en domare. I största möjliga mån vill man att framför allt att ryttarnas frågor ska bli besvarade. Då tänkte jag mera på bedömningsrelaterade spörsmål än på hälsotillståndet. Jag ska erkänna att även ens själsförnödenheter har blivit ifrågasatta. Förutom allmän idioti och i viss mån även apati, har jag blivit diagnostiserad som blind, döv, utsatt för allvarliga psykiska störningar som jag inte ens minns namnet på samt haft en släng av faderskomplex. Det sistnämnda vet jag inte riktigt vad det är men det kanske säger mer om den som ställde diagnosen än om mig.

Inkompetent och allmänt oduglig är vardagsmat men VARFÖR fortsätter man då. Jo det finns små guldkorn i tillvaron som man inte skulle vilja vara utan. Som vid ett tillfälle då jag dömde lätta klasser på en klubbtävling. In kommer en flicka i 12-årsåldern i grisepass. Måtte det lossna lite tänker man och ser hur hon närmar sig kortsidan för att starta. Hästen vaggar vidare och flickan hälsar glatt. Poäng ska sättas för tölt och jag känner mig hjärtlös då jag får sätta en 1:a. Egentligen skulle det vara 0p men det kan man ju inte förmå sig till. Efter ett varv är det dags för trav och flickan viktar över till trav via trepunktsits och lättar på tyglarna. Men det går inte riktigt som väntat, hästen ökar farten något och springer vidare i grisepass i en något lägre form. Nöjd som flickan uppenbarligen är börjar hon rida lätt. Bedrövelse! Det skär i kroppen av fasa …måtte hästen dimpa över till trav…..men icke och 0:an är ett faktum. Nåja skritten ska väl gå vägen i alla fall tänker man förhoppningsfullt. Men icke. Stel i ryggen men glad till sinnet pass-skrittar hästen med spetsade öron i överilat tempo. Så gott som grisepass igen alltså. 1p men nu börjar man vackla. Tre gångarter och 2 poäng. Detta är inte möjligt! Efter halva varvet är det dags för galopp. Till min stora förskräckelse fattar hästen fel galopp och håller denna hela varvet. Nu får jag panik. Kan ju inte hålla upp 1+1/4 = 0.5p Nu bryter jag mot all domaretik. Går tillbaka i protokollet och höjer både skritt och tölt till en 2:a Nu får jag 2 + 2/4 = 1.0p Ser inte fullt så oanständigt ut. Det visade sig att även de andra domarna hade gått in och hyfsat till poängen eftersom det inte gick att göra något åt traven och galoppen. Hon kom i vilket fall som helst klart längst ner på resultatlistan. Träffar i en paus den överlyckliga lilla ryttarinnan och hennes mamma. Hästen hade varit glad och pigg. De hade varit på kurs några veckor tidigare och hästen hade varit lat på banan och försökt hoppa ut ideligen. Men icke denna dag och leendena ville aldrig ta slut. När jag lite försiktigt frågade om hur gångarterna kändes så svarade flickan glatt. PRECIS som vanligt, hon var jätteduktig!

Barn

Det kan ibland avspeglas i barnens beteende vad föräldrarna har för problem med sina hästar.
Liten flicka på sin gunghäst:
Titta, titta…. visst börjar han lossna lite i tölten nu!?!?! Nu är han väl flott!
Var kan hon ha hört detta måntro. Är säkert den enda på dagis som har sådana insikter i sin sin gunghästs gångarter.

Att många barn tillbringar helger på tävlingsplatser är vanligt. De leker och har sig som vanligt. Vissa rider själva men de flesta små är där för att föräldrarna tävlar eller är funktionärer. En lång helgs hjärntvättande med SM sätter dock sina spår.
På väg hem i bilen, radion är på när 6-årig tös utbrister:
"Mamma mamma hör du inte"?
"Vad då"?
"Det här är ju travmusik"
Undrar hur kommande musiklärare värderar sådan kunskap. Egentligen ovärderlig.

Talanger

Vilka egenskaper krävs då för att i ur och skur och för all del ibland i solsken döma ekipage och gångarter. Tålighetstest borde vara obligatoriskt i utbildningen men vid ett tillfälle kom det ett ofrivilligt test. Ett gäng domaraspiranter visade sig vara av det rätta virket i samband med en examination. Alla var samlade tidigt en gråfuktig lördagsmorgon på tävlingsplatsen. Tio minuter innan start var alla utplacerade, med sekreterare och examinatorer ca. 25 personer. Förutom oss var det bara de tre ordinarie domarna till tävlingen och de först startande ryttarna som hade kommit till platsen. Vid utsatt starttid kom det någon och låste upp speakerboden. Vid detta laget var aspiranterna rejält taggade och i de flesta fall ordentligt nervösa. Det är alltid värst med första hästen vid en examination och i detta fall var det dessutom 5-gång som kanske är den svåraste av ovalbanegrenarna. Det var mycket prat om nedtagningar i korsgalopp med tillhörande avdrag samt den evig frågeställningen : Vad är en sen läggning? Minuterna tickar iväg sakteliga. Inget händer. Fotstamp hörs, prasslande med FIPO'n och pulsarna fortfarande i anfallsläge.
Ytterligare 15 min senare får vi alla besked om att tävlingen är framskjuten en hel timme! Allmänt sorl utbryter och alla tittar frågande mot högtalarna. Inget annat att göra än att gå och sätta sig någonstans för att ladda upp med mer kaffe och som någon av deltagarna så vist uttryckte det: Ja, ja det kanske var lika bra, man orkar inte bli så nervös en gång till! Fick instämmande nickar runt omkring sig. Det kallar jag domarämnen!

Olika uppgifter står på en domares schema. Här kontrollerar Åsa och Nina alkomätaren.

Dialoger

Man tar alltid risken att bli utsatt för hån och spe men ibland också uppmuntran och glädje. I det stora hela är det väldigt roligt att döma och är man med en dåres envishet intresserad av gångarter och ridteknik finns det inget som går upp mot att få sätta höga poäng på bra prestationer. Man riktigt brinner av iver att få slänga upp sina poäng. Att se ryttarens glädje över sin prestation och belöningen i form av bra poäng är för en domare den absolut största glädjen. Alla är dock inte så måna om domarens glädje.

Domare imponeras av en flott tölthäst men hindras att sätta så höga poäng som möjligt eftersom tempot är alldeles för högt i arbetstempot.
Domare: Varför rider du så fort?
Ryttare: Jo, jag vet, men hästen är till salu och han går mycket flottare då

Som sagt ingen hänsyn alls från ryttaren sida. Andra är mera lyhörd för domarnas välbefinnande.

Efter en fyrgångsuttagning där allt gick jättebra utom ett moment för en deltagare.
Från ryttare till den lägsta domaren: "Jag var jättearg på dig tills jag fick se skritten på video. Du var snäll som gav 3.5!"
Vittnar om stor förståelse för vårat arbete och viss självinsikt också.

Tempona i tölten är en ständig källa till diskussion. Jag vet att jag är känd för att vara petig med bedömningen i töltprogrammet, framförallt arbetstempot. En av anledningarna kan vara att det är min favorit. Så svårt att göra bra. Mycket samling och bibehållen lösgjordhet är alla ryttares dilemma. Här får man visa prov på sina kunskaper. Hörde en gång från en ryttare:

"Nu ska jag rida så sakta att t.o.m. Lena Lennartsson ledsnar och går ut från banan"

Sådant värmer i ett domarhjärta. Nu är det förvisso inte nödvändigtvis bra bara för att det är sakta men denna ryttare kunde samla också. Jag stannade givetvis kvar på banan och gav 7.5.

Det är inte alltid så enkelt att vara opartisk och ha en objektiv syn. Ibland ser ryttare det nödvändigt att informera domarna om sakernas tillstånd. Det hela kan utveckla sig till rena följetonger. Man får se det som ett drama.

Del I
Ryttare: "Den här hästen kan inte göra en töltuttagning under 6.5"
Information till domarna från en missnöjd ryttare EFTER uttagningen.

Del II
Senare samma säsong
Ryttare: "Den här hästen kan inte göra en töltuttagning under 6.5"
Information från samma ryttare till domarna, denna gång INNAN uttagningen för säkerhets skull.

Att lura domarna ingår i spelets regler. Men ingen domare tycker om att bli lurad.
Imponerad domare till ryttare: "Vilken snygg galoppfattning ! Avsaktning till skritt från trav, nästan halt och bärig galopp som satt i ett halvt varv"
Svar från ryttare: " Äsch, jag höll på att tappa glasögonen och var tvungen att stanna"
Imponerad domare känner sig lurad. Men ryttaren höll med om att galoppen kändes ovanligt bra.

Att ryttarna har kommentarer på poängen kommer alltid att förekomma men ibland blir de så aggresiva och elaka i blicken. En gång fick jag kommentaren:
"3 poäng?????" Det riktigt rök och bolmade om ryttaren som var så arg att orden spottades fram .
"Det är väl ingen gångart"
Svar: Nej, just det!
Man kan ju inte låta bli när det serveras så fint. Det finns gränser för mitt tålamod också även om man som domare inte inte bör uppträda på det viset. Men även domare har känslor.

Att ge råd innan är som synes mycket vanligt.
Ryttare: "Jag ska ha 6.5-7 för läggningarna i stilpass"
Ridning: Fattar galopp, tar upp huvudet på hästen alldeles för högt och töltar iväg. Blir visserligen pass så småningom.
Domare är snäll och visar 4.5p
Får mycket mustiga (ej skrivbara) synpunkter för detta

Visst har vi det bra ute på planen. Trevliga och rappa sekreterare som håller pennan flödande och humöret uppe. Kaffe i massor med goda kakor och som någon uppgivet sa: "Godis ska dom ha också". Jag kan inte förstå att vi har domarbrist i detta land! Majvor Nilsson ler tappert efter en dags idogt skrivande för undertecknad på Bifrost tävlingar i Gällivare-02.

Publiken

Alla har vi lite olika åsikter om vad ekipagen har presterat. Det är inte bara ryttarna och domarna som "vet" hur det är. Den allra mest självsäkra och kunniga gruppen hittar vi på läktaren. Här är ju inte Islanshästsporten unik på något sätt. Det unika är sättet att beskriva sina intryck på. Kan man inte avgöra själv vad som hänt kan man alltid lita på sina kamrater eller andra trovärdiga grupper av sakkunniga som yttrat sig.

Vid ett tillfälle var fyrtaktspass på tapeten. Det ordades vitt och brett om detta. Nu ska jag tillägga att all pass ÄR och SKA vara 4-taktig, det avgörande är hur stort svävet är. När svävet försvinner töltar hästen och ska då ha 0 poäng. Om svävet bara så är ett dasspapperstunt häng över backen är hästen i alla fall teoretiskt sett behörig till poäng. Att uppfatta graden av sväv är bland det svåraste man kan ge sig in på i islandshästvärden. Ibland ifrågasätter jag om vi över huvud taget ska tävla i en gångart som det är omöjligt att se kvaliteten på.
Nåja. Situationen är den att en man kommer fram till mig och har långa utläggningar om hur 4-taktig en häst har varit i sin 5-gångsuttagning.
"Otroligt att man kan sätta så höga poäng, vad tittar domarna på egentligen", det fanns nästan ingen ände på hans utlägg. Själv hade jag inte dömt klassen men jag hade tittat på just den hästens uttagning och det var en av de få som hade riktigt bra sväv.
"Tycker du", svarar jag uppriktigt, "jag tyckte det var riktigt bra och att poängen var helt korrekt".
"Nej men det är inte möjligt", svarar mannen, "det lät ju tipe-tape-tipe-tape…precis som tölt". "Det är inte så konstigt svävet hörs ju inte", svarar jag lite skämtsamt. Får en tom blick till svar över min kolossala dumhet.
"Men vart stod du då", fortsätter jag, (det låter nämligen oftast helt olika om man står vid läggningen än om man står vid nedtagningen).
"Jag stod ingenstans, jag var inte ens här, men jag har fått berättat för mig hur det lät och det kan ju vem som helst lista ut att det var tölt som visades"!
Jojo, vi kan i fortsättningen be publiken låta för oss så begriper vi vad det är frågan om. Föresten, vi domare behöver inte ens åka till platsen, vi kan ju ta det över telefon

Historia

Utvecklingen går trots allt framåt. På den gamla skoningslösa tiden fick nyutexaminerade lokalklubbsdomare ingen ursäkt….
Året är 1987. Första domarkullen som examinerades i Sverige gör entré på banan, däribland undertecknad. Uttagningstävling till landslaget första uppdraget. De nya har väl klarat av uttagningarna någorlunda med äran i behåll men i finalerna spricker bubblan. Alla tittar på samma sida i fyrgångsfinalen under ökade tölten. Ingen vänder sig om för att se vad som pågår på andra sidan banan. Ett av ekipagen gynnas kraftigt av detta eftersom den hela tiden slår upp i galopp på denna sida. Alla ser detta i publiken men ingen av domarna. Uttalande från sakkunnig:
"Om den där hästen vinner är det en bedömningsmässig katastrof"
Hästen vann
Detta uttalande är numera en klassiker bland de tidiga kullarna av den svenska domarkåren.

I slutet av 80-talet började en rad med uttalanden sprida sig. Bl.a. fick jag höra av en Islänning att travaktig tölt var något som Häggbergarna hade hittat på. Det fanns inte på Island. Detta spred han även på kurser fick jag sedan höra. Innan jag kom till sans efter detta påstående hade han glidit över på något annat ämne men det kanske var lika bra. Själv visste jag ju att travtakt fanns eftersom jag sedan flera år tillbaka kunde både se det och gradera in det i olika allvarliga former. Men vad ska man säga, blev nästan som om det var en religion, eller annan magisk kraft. Kan du inte se den finns den inte.

Apropå travtakt blev det nästan vid denna tidpunkt som om det var något oerhört förnedrande att ha detta taktproblem hos sin häst. Jag skrev en gång travtakt i kommentarerna på en travaktig häst i tölten. Upprörd ryttare påstod bestämt att det var minsann ingen travtakt hos hennes häst. Ingen annan hade någonsin sett travtakt på den hästen.
"Det har han aldrig varit" "det är det bara du som skriver i kommentarerna" Var utlåtandet.
Nåja det var ju inte mitt fel i så fall.
Nästa säsong kommer samma ryttare glatt fram till mig innan tävlingen startar och förklarar glatt att travtakten är borta nu. Jag svarar att det var ju roligt. (Min stilla undran blev hur något som aldrig funnits kunde försvinna)

Under denna tidsperiod blev det också populärt att säga att passaktiga hästar inte var passaktiga. Det bara såg ut så. Onekligen en svårtolkad situation för domarna att hantera. Givetvis finns det hästar med mer laterala rörelsemönster men som fortfarande håller en acceptabel takt. (Det finns t.o.m. med i den nya domarhandledningen från 2000 och kallas pace look alike) Problemet blev att mer eller mindre alla passaktiga hästar var just en sådan som höll ren takt fast det inte syntes. Oerhört märkligt hur det kan bli. Ofta var det förknippat med hur känd ryttaren var. Desto mer känd ryttare desto mindre passtakt. Jag tror diskussionerna självdog när det kom hit internationella domare som inte hade några förutfattade meningar och dömde det dom såg och inget annat.

Något som Jonas Bring påminde mig om var att man på 80-talet användebegreppet "släpper sig" när hästen gick från grisepass till tölt. Eller olika grader av
passtakt. "Nu släpper han sig" var något som frodades bland de initierade. De andra icke så insatta i terminologin fick fundera storögt bäst de ville.
För att förstå hur en dylik kommentar kunnat uppkomma är det viktigt att känna till bakgrunden. Förmågan att "släppa sig" var en eftertraktad egenskap hos hästarna. Däremot var det väl ingen tillgång hos ryttarna. Hur domarna uppfattade det hela kan illustreras av följande kommentar:

"När du släpper dig spänner sig hästen i länden."

Lika obegripligt hur man än vänder på det hela. Vem som än "slapp sig" så är jag glad att uttrycket har försvunnit. Men å andra sidan ger det färre tillfällen till underhållning.

Adrenalinkickar

Vad är det värsta du varit med om frågas ibland. Ja, den första utbuningen på VM minns man ju. Jag och min kollega hade satt 4.0 i pass i femgångs B-finalen på ett Holländskt ekipage. Uppfattades som mycket 4-taktig. De andra domarna hade 6-7p. Supportrarna på läktaren buade ljudligt åt vår poäng. Viss osäkerhet och missmod infinner sig lätt vid sådana tillfällen. Senare efter finalen mötte jag en svensk domarkollega som sa: "Vad hög ni var på Holländskan , jag hade satt 3.0! Det var inte mycket till pass." Det värmde.

Även en utebliven utbuning sitter väl inpräntad i minnet. Att försöka förstå hur det kan kännas inne på en VM arena är nog inte möjligt att förstå förrän man står där. I Tyskland där det var ca 5000 på läktaren konstaterade min kollega med viss darr på rösten att det är 10.000 ögon som stirrar på vår poäng nu. Gjorde inte det hela lättare. Situationen var den att en av världens mest begåvade islandshästryttare inte fick mycket till trav på sin häst i 5-gångs finalen. Vi satte 3.5. När speakern började läsa upp poängen så börjades det med. 6.0, 5.5, 7.0 … det var då ögonmängden konstaterades. Denna gång buades det inte åt våra poäng. Det var de höga poängen som fick utstå publikens utbuning , skratt och glåpord. Våran puls var i max kan jag erkänna.

Dessa rader är inte till för att någon ska känna sig träffad eller utpekad. Det är samlade erfarenheter både från mig själv samt från andra domare. Ingen ska känna sig förlöjligad. Gläds istället åt att kunna glädja en utsatt kår nämligen domarkåren. Vi som trots att vi lider av alla ovan nämnda åkommor, har till uppgift att sätta den högsta poängen på det bästa ekipaget, dvs. DET ÄR VI SOM BESTÄMMER VEM SOM VINNER!

Lena Lennartsson